Lagtolkning är processen att tolka en lagbestämmelse när betydelsen inte framgår tydligt av texten i själva bestämmelsen. Lagtolkningen är en viktig uppgift för domstolar och myndigheter. Den är en förutsättning för att tillämpa lagen på rätt sätt i det enskilda fallet, det som kallas lagtillämpning.
Lagtolkning behövs därför att lagar inte kan skrivas så att de i detalj reglerar alla situationer som kan uppstå. För att domstolarna ska kunna göra en nyanserad bedömning i det enskilda fallet kan lagtexten innehålla uttryck som exempelvis oskäligt eller med hänsyn till omständigheterna i övrigt.
Oklarheter kan även finnas i lagen för att lagen är en ramlag med ganska lite detaljreglering där avsikten är att domstolarna ska klara ut detaljerna. Oklarheterna kan också uppstå senare på grund av den tekniska utvecklingen eller för att andra lagar förändras.
Flera lagar innehåller till exempel krav på att något ska ske skriftligt eller egenhändigt undertecknat. När fax och e-post blev vanliga måste därför domstolarna ta ställning till om fax- och e-postmeddelanden uppfyller dessa krav, och de gör då en tolkning av lagbestämmelserna.
De källor som man använder för att tolka gällande rätt kallas rättskällor. Två rättskällor kan ibland säga mot varandra och då uppkommer frågan om vilken källa man ska lägga mest vikt vid. En vanlig indelning i Sverige, med utgångspunkt i det som kallas rättsdogmatisk metod, [ 1 ] [ 2 ] är att rättskällorna rangordnas i följande ordning:.
Ordningen är dock omdiskuterad. Dessutom kan den variera beroende på vad den aktuella frågan gäller och endast svensk rätt eller även EU-rätt och internationell rätt ska tillämpas av domstolen eller myndigheten. Så kan till exempel standardavtal som annars räknas in under övrigt sägas ha en starkare ställning i vissa civilrättsliga ärenden.
Rättskällorna får också olika vikt beroende på vilken metod som används för att tolka lagen. Författningar, det vill säga grundlagarlagarförordningarsamt EU-rättens fördrag och rättsakter och folkrättsliga traktatär den främsta rättskällan och de är bindande för domstolarna.
Författningarna innehåller inte bara lagbestämmelserna, utan de kan användas för att tolka lagbestämmelser. Ofta innehåller författningarna ett särskilt avsnitt med definitioner som kan användas för att tolka andra paragrafer. Det är också vanligt att en författning används för att tolka innehållet i en annan.
En definition som ges i en lag som är central för ett rättsområde används ofta inom hela det rättsområdet. En faktor som försvårar lagtolkningen är att författningar kan innehålla ord som har en betydelse i vardagsspråket och en annan i det juridiska språket.
Grundlagar står över "vanliga" lagar och förordningar, något som betyder att vid konflikt mellan en grundlag och andra författningar ska grundlagens innebörd gälla. Däremot är det inte säkert att en "vanlig" lag är en bättre rättskälla för lagtolkning än en förordning eller föreskrift.
Den som tolkar behöver väga in bland annat hur gammal författningen är särskilt om viktiga förhållanden har ändrats sedan den skrevs och hur väl texten stämmer in på den aktuella situationen. Det finns två viktiga principer som används när olika lagregler ger olika resultat:.