Jordklotet är en tillplattad sfär med en tunn yttre fast skorpa, följt nedåt av den heta och plastiska manteln, den flytande yttre kärnan, och den fasta inre kärnan. Jordklotet jordens kärna volym en radie på cirka kilometer, och är något tillplattat vid polerna.
Densiteten är dock högre i jordens kärna än i manteln och jordskorpan. Dess inre är hett och delvis flytande. Det är uppbyggt av olika lager, med jordskorpan som ett tunt yttre skal. Inre kärnan radie km, temperatur ca °C består sannolikt främst av järn med några procent nickel.
Är trots den höga temperaturen fast pga trycket i jordens inre. Yttre kärnan tjocklek km, temperatur ca °C har samma sammansättning som den inre kärnan, men är till skillnad jordens kärna volym denna flytande. Jordens magnetfält tros ha sitt ursprung i kärnan.
Materialet i manteln är normalt fast men kan lokalt smälta upp på grund av den höga temperaturen, och ge upphov till vulkanism på jordytan. Temperatur-skillnaderna mellan mantelns övre och undre delar får asthenosfären att långsamt röra sig runt i s.
Dessa strömmar anses vara drivkraften bakom plattrörelserna i jordskorpan. Energikällan bakom rörelserna, liksom bakom uppsmältningen och vulkanismen, är radioaktivt alstrad värme i jordens inre. Jordskorpan är jordklotets yttre fasta skal. Den kan uppdelas i oceanskorpa och kontinentskorpa:.
Genom att den ständigt nybildas vid oceanryggarna och sjunker tillbaka ner i manteln i s. Kontinentskorpan kan sägas flyta ovanpå manteln utan att förstöras, och är därför till sin huvuddel betydligt äldre än oceanskorpan. De äldsta delarna är nästan miljoner år gamla.
Genom vulkanism och inträngning av djupbergarter vid kontinentkanterna växer kontinentskorpan i omfång under den geologiska utvecklingens gång, en process som dock motverkas av erosionen. De lokala variationerna är också stora, med betydligt högre geotermisk gradient i vulkaniskt aktiva områden än i områden med gammal stabil jordskorpa.
Kontinentskorpan omfattar förutom kontinenterna även jordskorpan under grundhavsområden som Östersjön och Nordsjön, vilka egentligen är översvämmade delar av kontinenten. Oceanskorpan omfattar djuphaven utanför den s. Endast jordytan är tillgänglig för direkt observation, de djupaste gruvhålen guldgruvorna i Sydafrika når knappt 4 km under jordytan, och det djupaste borrhålet på Kolahalvön i Ryssland når drygt 12 kilometer ned i jordskorpan.
Vår kunskap om jordens inre är därför till stor del baserad på indirekt information. Jordbävningsvågors utbredning genom jordklotet, högtrycks-experiment och teoretiska beräkningar ger information om jord-klotets inre struktur.
Jämförelser med meteoriter som fallit ned på jordytan ger information om dess kemiska sammansättning en typ av meteoriter - järnmeteoriter - anses ha en sammansättning som liknar kärnans, medan vissa stenmeteoriter anses likna manteln.
Fragment av mantelbergarter kan ibland påträffas i vulkaniska bergarter med mantelursprung, och de vulkaniska bergarterna i sig avspeglar ibland också mantelns sammansättning. Strukturerna i de djupare delarna av jordskorpan kan undersökas med hjälp av olika geofysiska metoder, exempelvis seismik, då man låter sprängladdningar detonera vid jordytan och sedan fångar upp hur detonationsvågorna bryts och reflekteras i olika skikt i berggrunden.