Studier vid H real-lärov på Norrmalm i Sthlm 02 — 03, publicist o förf från Erik L:s föräldrar var båda födda i Sthlm. Förfäderna tillhörde torpar- o bondesläkter — farfarsfar var klockare i Grums, Värml — men L:s farfar var skomakare o hans morfar byggmästare, båda i Sthlm.
Fadern var anställd i vinhandel, ett slag egen företagare i branschen o gästgivare. Barndomshemmet i Sthlm, Gävle o gästgivargården Blekemåsa i Skåne var närmast småborgerligt. L lämnade hemmet redan efter en konflikt med fadern. Från tonåren försörjde han sig som tidningsskribent.
Han började hos J L Saxon i den nystartade Såningsmannen, där han skrev notiser, dikter o efterhand något längre sagor o artiklar, redan detta Miljö och teknik år bl a under pseudonymen Erik Lindorm, efter kvarteret Lindormen vid Grevgatan, som ett par år varit hans barndomshem.
Tidigt kom L in i bohem- o ungsocialistkretsar i Sthlm. Då hade han redan så blivit sekreterare i fritänkarföreningen Frihetsförbundet. På sammanträdena uppträdde han som övertygad ateist men också som en ung man i fejd med det borgerliga samhället, kyrkan o den etablerade socialdemokratin.
Några av de första bidragen i Brand tillkom i samband med fritänkarkamraten Einar Håkanssons död. De ledde till åtal, men tidningen frikändes, o L lät trycka dem i broschyren "Einar Håkansson i himlen" Som författarnamn användes en av L:s pseudonymer, Erik Väderhatt.
Denna återkommer på ännu en broschyr, Den nye guden så. Åtalet fäste uppmärksamhet på L, o han kom atf anlitas inte bara som skribent i Brand, tidvis närmast med en redaktionssekreterares funktion, utan också som agitator runt om i landet. När han i ett tal i Kalmar försvarade de ungsocialister som vållat en strejkbrytares död vid attentatet mot logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn, åtalades han o dömdes efter någon tids landsflykt i Danmark till en dryg månads fängelse, som avtjänades på Långholmen under storstrejksåret Föredraget trycktes i broschyren Till kamp mot reaktionen.
L tillhörde också redaktionen för tillfällighetstidningen Bomben, som gavs ut till förmån för Amaltheamännens anhöriga. I Brand uppträder L som övertygad ungsocialist, i våldsamma utfall mot kyrka o präster, mot militär o reaktionärer, mot socialdemokratisk parlamentarism o vad han uppfattade som opportunism inom arbetarrörelsen.
I artikeln Förbi Marx! Den oroliga väntan på domen efter Kalmarföredraget o fängelsevistelsen tycks ha lett till en omvärdering av det politiska engagemanget. L hade också fatt en son o ett hem att känna ansvar för. När han sedan kom i delo med det ungsocialistiska partiets ledning i en litterär smakfråga, tvingades han lämna Brand Hinke Bergegren avgick samtidigt för en tid som redaktör, av lojalitet med sin unge medarbetare.
I dikter o efterhand också i kåserier, t ex i Naggen o Social-demokraten, ser L tillbaka på sin röda, eller snarare anarkistiskt svarta, ungdom med en blandning av kritik o nostalgi. Någon frän uppgörelse, med avslöjanden o avfällingshätskhet, presterade L dock inte, men han sökte sig via socialdemokratisk press till borgerliga tidningar.