IP-telefoni är överföring av röstsamtal och dylikt via datornätverk baserade på internetprotokollet IP. Till skillnad från traditionell kretskopplad telefoni sker överföringen uppdelad i datapaket. IP-telefoni kallas ibland webbtelefoni eller bredbandstelefoni.
Internet hanterar datapaket som hänför sig till ett IP-samtal precis som vilka som helst andra datapaket. Samtalen kan också kodas enligt någon av standardmetoderna att binärkoda ljud. Att koda och överföra data förutsätter alltså inget speciellt, om man har en mikrofon och en högtalare på en dator eller annan apparat kopplad till Internet.
Det krävs viss ytterligare infrastruktur för att skapa en samtalsförbindelse mellan två personer, framförallt måste man veta vilken dator man skall kontakta för att nå en viss person eller ett visst telefonnummer. Vem som helst kan ge ut denna information åt vänner eller till allmänheten, varefter andra kan ringa upp personen via Internet, om man har programvara som följer samma standarder.
Om man har en dator som byter adress och namn utan att man själv kan kontrollera det, vilket gäller för de flesta konsumentabonnemang, och man inte har en fungerande domännamnserver vilket få vanliga Teknikfrågor haroch i synnerhet om man är kopplad till Internet via en brandvägg eller NAT som spärrar kontaktförsök utifrån, behöver man en server som tillhandahåller en oföränderlig adress ofta i en form som påminner om en e-postadress, eventuellt med ett nummer som användarnamn och som man kopplar upp sig till för att höra om inkommande samtal.
För det mesta vill man också kunna ringa upp godtyckliga telefonnummer, och för det behövs en operatör som kan koppla samtal till det vanliga telefonnätet. Också apparater utan något stöd för internetprotokollet marknadsförs som IP-telefoner, då de kan anslutas till en dator som med programvara kan fås att förstå IP-telefoni.
Dessa telefoner erbjuder alltså mikrofon och hörlur för datorn, men är inte telefoner annat än till sitt utseende. Se Softphone nedan. Ett specialfall är telefoner gjorda för att kommunicera med en viss telefonväxel via ethernetvarvid internetprotokoll används för dataöverföringen lokalt, men telefonin sköts via växeln.
Ett IP-samtal kan kopplas mellan två eller fler persondatorer "softphone". Istället för persondator kan man använda annan datorutrustning, så som smarttelefoner typiskt så att man använder en WLAN-hotspot istället för mobiltelefoninätet.
Det är också möjligt att använda speciella IP-telefoner eller en vanlig telefon som ansluts till IP-nätet via en adapter av något slag vanligen lokalt eller via telefoncentralen. Datatrafiken som samtalet genererar är måttlig och IP-telefoni är alltså mer eller mindre gratis, förutsatt att de som samtalar redan är direkt kopplade till Internet.
Ett flertal företag erbjuder möjlighet att ringa upp också vanliga telefoner eller vice versa. Om företaget har lämplig utrustning i närheten av den uppringda kommer det att vara frågan om ett lokalsamtal vad telefonnätet beträffar, vilket betyder att samtalspriserna kan vara mycket moderata.
Nackdelen med IP-telefoni gäller dels pålitlighet, dels samtalskvalitet. Internet fungerar enligt principen "best effort"; det finns inga garantier för att förbindelserna på Internet fungerar. Också vad gäller lokala internetförbindelser är nätproblem avsevärt vanligare än vad som är fallet för det publika telenätet, som betraktas som kritisk infrastruktur.
Ett tilläggsproblem är att IP-adresser inte är geografiskt definierade: det finns inget sätt att säkert veta till vilken nödcentral ett nödsamtal borde kopplas. Problemen med samtalskvalitet beror på att Internet inte reserverar en kommunikationskanal utan överför kommunikationen bit för bit.